BETYG

Nu är det bestämt att 100 skolor skall få möjlighet att ge betyg från fjärde klass. Argumenten emot har bl a varit att de elever som har svårt för sig inte på detta tidiga stadium skall behöva erfara att de inte duger, medan de som argumenterat för betygsättning i årskurs fyra hävdar att det är bra att tidigt kunna fånga upp de elever som har problem och ge dem extra stöd.

När jag andra hälften av 1940-talet började skolan fick vi betyg från första klass. Det förekom inga protester mot detta, vare sig från föräldrar, lärare eller politiker. Skolbarnen var givetvis inte tillfrågade. Det är mycket möjligt att barn som hade svårt för sig i skolan tyckte att det var nedbrytande med betyg men det hörde man aldrig talas om. Själv tillhörde jag medelmåttorna, så jag tror snarare att det var lite spännande. Några samtal då lärarna informerade föräldrarna om elevens utveckling tror jag inte förekom.

Betygsbok var det som då gällde och varje sida representerade en termin. Längst ner på sidorna fanns plats för omdömen om ordning och uppförande. Vid samtal med en av mina närmaste vänner häromdagen berättade hon att hon vid ett tillfälle hade fått B i ordning. A skulle man ha om allt var som det skulle. Motiveringen till det sämre omdömet var att min vän "hade skrattat åt andras olycka". En klasskamrat hade ramlat pladask alldeles framför henne och stukat foten, som snabbt svullnade upp och det rejält. Denna syn utlöste ett skrattanfall orsakat av ren nervositet, vilket läraren inte förstod utan sänkte ordningsbetyget. Själv fick jag, i tredje klass tror jag, också ordningsbetyget sänkt till A-. Orsaken var i mitt fall att jag hade ställt mig i pojkarnas kö när vi skulle gå in till i matsalen, då pojkarna radades upp på ena sidan av korridoren och flickorna på den andra sidan. Varför gjorde jag detta, kan man fråga sig. Kanske en protest av något slag, eller var jag kanske förtjust i någon av gossarna?

Betygsgraderingen var betydligt mer omfattande på 1950-talet och spände mellan C och A. Så här såg betygskalan ut: A, A-, a+, a, a-, AB+, AB, AB-, Ba+, Ba, Ba-, B+, B, B- och C, som var allra sämst, så lärarna hade en hel del att välja på.

På 70-talet fick skolbarnen också betyg, eller intyg snarare, redan i småskolan och jag kan inte dra mig till minnes att våra söner tyckte att det var påfrestande på något sätt. Av deras terminsintyg framgår bara vilken årskurs de just avslutat och att de hade flyttats upp till nästa årskurs, men vi får väl utgå ifrån att det låg någon bedömning bakom flyttbeslutet.

Jag är inte tillräckligt insatt i ämnet, så detta skall inte betraktas som ett inlägg i den aktuella skoldebatten, utan snarare som en tillbakablick. Men jag kan gott tänka mig att situationen är helt annorlunda för dagens skolbarn, som är engagerade i så mycket och hela tiden behöver uppdatera sig för att hänga med i den snabba teknikutvecklingen. För dem är det säkert skönt att slippa betygshetsen redan i årskurs fyra.

Hoppas att det jag kommit ihåg är någorlunda riktigt. Om inte, har vi många lärare och före detta lärare i bekantskapskreten som kan korrigera mig. Hoppas också att sönerna inte blir irriterade för att jag har använt deras gamla terminsintyg som illustration till inlägget, men det tror jag inte, för de är ju inte avslöjande på något vis.