90-MILAVANDRING

Idag har I och jag varit i Varola och hört bröderna Fredrik och Jonas Eriksson berätta om sina upplevelser från vandringsleden Camino de Santiago. Äldste brodern, Fredrik, 2012 och lillebror Jonas året därpå. Den 90-mil långa vandringen gick genom norra Spanien med dagsetapper på 2,5 - 3 mil och pågick i ungefär en månad.

Anledningen till att så många vallfärdar till Santiago de Compostela, som av vissa kallas det västliga Jerusalem, är att Aposteln Jacob (pilgrimernas skyddshelgon) ligger begravd där. Vandringen startade i södra Frankrike, där pilgrimsvandrarna blev inskrivna och fick pilgrimspass som sedan stämplades i kyrkor längs vägen. Efter uppvisande av fullstämplat pass vid framkomsten till Santiago de Compostela, erhöll vandraren sedan ett intyg på att han eller hon hade klarat den långa vandringen.

Certifikat efter genomförd vandring och längst bak i bild pilgrimspass.

Snäckorna bars för att visa att man var en pilgrim.

Första etappen gick över Pyrenéerna och var på grund av den branta terrängen en tuff start. Av de många bilder som visades framgick att leden erbjöd otroligt vackra naturupplevelser. Folket i de små byarna som passerades var för det mesta självförsörjande, varför det i dessa byar ofta inte fanns några affärer. Intressant var också att höra att pilgrimsledens sträckning då och då ändrades för att fler byar skulle få draghjälp av pilgrimsrörelsen, som var en stor inkomstkälla för byborna.

Cruz de Ferro

Cruz de Ferro som visas på bilden ovanför är den högsta punkten på hela vandringen (1 505 m ö h) och seden bjöd att man skulle ha med en sten från sin hembygd och lägga vid monumentet. Bland alla andra stenar ligger där nu två från Varola.

Utöver alla bilder med vackra landskapsmotiv, kyrkor, byar m m fick vi också en del praktiska tips om någon av oss åhörare tänkte vandra längs Camino de Santiago. Det allra viktigaste var att ha bra och väl ingångna vandringsskor. En vandringsstav var också en nödvändighet att ha att bromsa med i utförsluttningarna, som var särskilt påfrestande för knäna. Önskvärd vikt på ryggsäck var 10% av vandrarens kroppsvikt och silke (lakan och örngott) skyddade mot vägglöss på de övernattningsställen, där sådana otäckingar förekom.

Det var intressant att höra de båda bröderna berätta om sina äventyr längs vandringsleden men jag tror inte att det var många av oss i publiken som kunde tänka sig att göra om bravaden. Däremot finns det ju många pilgrimsleder här i Sverige som man kan ge sig i kast med. Till exempel har andra hälften av pilgrimsleden genom Herrljunga kommun iordningställts och kommer att invigas senare i vår.

Jag glömde säga att det fanns de som cyklade utmed leden i Spanien och tyvärr var de ofta ganska hänsynslösa, så det gällde för de vandrande pilgrimerna att snabbt hoppa undan när cyklisterna kom farande.

Klassiska pilgrimsattribut: Pilgrimssnäckan, vandringsstaven, hatten och kalebassen.

Sju begrepp i centrum för pilgrimsvandraren: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet, delande.

Stor behållning var mötet med nya människor och sällskap på vandringen enligt Fredrik och Jonas. Själv tackar jag I för ressällskapet idag. Med hennes hjälp gick det lätt som en plätt att hitta till Varola.