FEJAN

Gilla?

Jag hänger inte med i svängarna, för jag har inte kläm på hur man facebookar och inte heller riktigt varför man gör det. Twitter skall vi inte tala om. Där är jag också rudis.

Länge har jag hävdat att om man vill en person något kan man antingen skicka ett mail eller ringa. Efter vad jag har fått mig omtalat går det bra att skicka ett personligt meddelande på facebook också. Måste sätta mig in i detta ordentligt, Jag har dessutom ondgjort mig över att man skall gilla hit och gilla dit. Ibland blir det så tokigt, som t ex när någon berättar att en person har dött och att man då förväntas att gilla det. Visst tror jag mig förstå att gilla i det läget innebär att man tagit del av meddelandet men för mig blir det fel.

Jag har anslutit mig till Facebook och har några vänner också men någon fart på det här kommunikationssättet har det inte blivit för min del. Att facebook och andra sociala medier är fantastiska sätt att blixtsnabbt kunna sprida information till många framkom tydligt t ex när de nordafrikanska folken mobiliserade sig inför massdemonstrationerna för demokrati. I GP idag läste jag om ett par i Israel som nyligen har startat en nätkampanj för att förhindra ett kärnvapenkrig mellan Israel och Iran genom att använda kärleken som vapen. Facebooksidan de startade heter Israel loves Iran. De har redan fått 50 000 gillare och många, de flesta från Israel men även från Iran och andra länder, har anslutit sig till fredskampanjen. I ett sådant här sammanhang inser jag betydelsen av facebook och gilla/dela. Här hade e-mail stått sig slätt. Får mig att tänka på hippierörelsens slogan på sin tid Make love - not war och jag hoppas innerligt att det befarade kriget aldrig kommer till stånd.

Ute snöar det och jag kan bara konstatera att aprilvädret är här, en dag för tidigt.

PERIODARE

Igår, som vanligt sista torsdagen varje månad, var det dags för stickkafé i Herrljunga och jag blev så sugen på att sticka. Upplysningsvis har stickkaféet bytt lokal och håller numera till på Blå Fågeln på Storgatan.

Egentligen är det märkligt att jag just nu när våren pockar på att en massa andra saker skall göras får en sådan oemotståndlig lust att sticka, men så är det med mig. När infallen (anfallen?) kommer gäller det att smida medan järnet är varmt. Alltså begav jag mig till Blå Fågeln igår för att skaffa garn. Väl hemma igen hjälpte Stora O mig att hålla garnhärvorna medan jag nystade och när det var klart kunde jag sätta fart på stickorna.

Jag har tidigare skrivit om att jag har mängder med garn liggande och jag har tänkt att jag skall sticka upp det innan jag köper nytt men garnet jag köpte igår är speciellt, Silky/Wool, mjukt och stadigt på samma gång, så just det måste jag förstås ha omedelbart, stickperiodare som jag är. När jag ändå är inne på ämnet garnlager måste jag erkänna att det inte har blivit mycket stickat i vinter, nästan ingenting alls.

Vårarbetet har, som sagt, fått en klar konkurrent i stickningen men det vackra vädret gör att jag förhoppningsvis rensar klart i rabatterna idag. Stickningen får vänta tills ikväll. Den krockar dock rejält med en fängslande bok som jag håller på att läsa, Agaat av Marlene van Niekerk. Romanen utspelar sig i lantbruksmiljö i Sydafrika och handlar om en mycket speciell relation mellan en vit lantbrukarhustru och en färgad kvinna som levt i familjen ända sedan hon var liten. Boken är svår att slita sig ifrån men en timma i solskenet på altanen med kaffe och läsning skall jag unna mig när rabatterna är klara. Är de inte klara när det är kaffedags är det boken som vinner.

Visst är det, som en vän sa´ häromdagen, roligt att ha mycket att göra.

ROSENDALS CHOCOLATE CHIP COOKIES

I helgen som gick blev jag förledd av ett lockande recept i bloggen och dagarna går, där du hittar receptet till de här goda och lättbakade kakorna. Klicka på och dagarna går på raden ovanför.

Följ gärna Annas arbetsbeskrivning. Den avviker något från Rosendals men är väl genomtänkt och bra. Kakorna på bilden är jämna, fina och, framför allt, runda. Det skulle mina också ha blivit om jag hade låtit degen ligga rekommenderade dryga två timmar i kylskåpet men jag tålade mig inte utan tog ut degen efter en timma, vilket förmodligen var orsaken till att kakorna flöt ihop. Jag skar till fyrkanter när jag tagit ut plåten ur ugnen.

Mycket fiffigt att göra en rulle av degen i en plastpåse som sedan förvaras i kylskåpet tills det är dags för gräddning. Man skär då lätt som en plätt degen till jämna, runda kakor. Mina blev, som sagt, inte runda men goda blev de, försvinnande goda. Så goda faktiskt att jag snart skall baka en omgång till och då skall jag se till att kakorna får rätt form.

RÖDE ORM

Idag har vi varit på Mölndals Lasarett, där Stora O fick sitt öga undersökt. För att underlätta den numera årliga undersökningen får han droppar, en sort som bedövar ögat och en annan sort som vidgar pupillen. Efter läkarbesöket är hans syn suddig och därför är jag med för att köra hem.

Trots att jag är infödd göteborgare måste jag tillstå att det blir svårare och svårare att köra bil i Göteborg, allra helst i rusningstid. Tempot är högt och det känns som att man är tvungen att hänga med. Behöver man byta fil är man lycklig varje gång det lyckas. När vi på eftermiddagen körde hem var trafiken tät. Jag trodde att jag hade rutten klar för mig men icke då. Plötsligt skulle man ligga i vänsterfil för att komma till E20 i riktning mot Stockholm och inte ta av till höger som tidigare. Bilarna låg tätt intill varandra i alla filerna och inte en enda lucka fanns i sikte. När trafiken stannade vid ett stoppljus, tog jag till teckenspråket och signalerade till en bilist snett bakom mig, i filen bredvid. Han var en vänligt sinnad människa och viftade glatt tillbaka och, framför allt, släppte in mig så att jag i sista stund hamnade i rätt fil. Så långt var allt väl men jag undrade vart det skulle bära hän. Ganska snart förstod jag att vi var på väg uppför Röde Orm, som göteborgarna så fyndigt döpt Partihallsförbindelsen (som förbinder E20 med E45) till. Uppfarten var kurvig värre och man associerade lätt till vissa av Lisebergs åkattraktioner. Vi försökte räkna ut varför det var så slingrigt och våra vilda gissningar blev att bron på så sätt tog mindre plats och att bilisterna skulle köra saktare.

Denna väg, som för oss var ny, var ingen jättehit men har man kört där några gånger vänjer man sig nog. Förresten kanske den här sträckningen inte är aktuell nästa gång vi besöker Göteborg. Vi har vant oss vid trafiken på landet och tyckte att det var skönt när vi svängde av E20 vid Hol och i egen takt susade fram i det vackra landskapet. Fast kurvigt var det där också, förstås.

BLOGG / DAGBOK

Idag skall jag försöka reda ut varför jag bloggar. Jag tror att svaret är att jag tycker om att skriva och att jag på det här sättet lätt kan gå tillbaka i tiden och läsa vad jag har gjort och tänkt, för jag ser redan nu att jag minns långt ifrån allt som jag skrivit och då har jag bara hållit på sedan 2011. Jag tror också att det är bra att sätta sina tankar på pränt, för nedskrivna tankar är i allmänhet mer genomtänkta än de som fladdrar och far i huvudet.

Varför skriver man då inte i en dagbok med pappersblad och pärmar? I mitt fall är det för att jag tycker att det är praktiskt att använda ordbehandlingsprogrammet i datorn, där det är lätt att ändra och lägga in bilder.

Någon enstaka gång har jag anat en viss kritik när det gäller bloggning. Tveksamhet till att man lägger ut sina privata tankar och upplevelser på nätet och åsikter om att det är bättre att man träffas och talas vid har framförts. Det senare har egentligen inget alls att göra med att skriva "dagbok" i bloggform. Givetvis skall inte bloggen ersätta möten med vänner och bekanta. Det ena utesluter som tur är inte det andra, vilket hade varit jätteledsamt.

Igår läste jag ett inlägg av en mycket duktig bloggerska som stördes av personliga påhopp om hennes bloggande. Som tur är är hon en kvinna som vet vad hon vill och låter sig inte stoppas därav, utan konstaterar bara att alla inte kan vara av samma åsikt, punkt slut. Mitt råd till läsare som retar sig på bloggare är att de skall låta bli att läsa blogginläggen. Ungefär som någon som inte gillar ett visst TV-program har möjlighet att byta kanal eller stänga av TV:n. Svårare än så är det inte.

Hoppas att dessa mina funderingar inte har skrämt iväg några läsare, för det var verkligen inte meningen. Ni är, som alltid, välkomna att läsa min blogg. Om ni har lust, vill säga. Jag uppskattar all kontakt med er, vare sig det sker i verkliga livet eller brev-, telefon-, mail- eller bloggledes. Facebook och twitter är jag inte bra på.

PS. Det var äldste sonen som fick mig att börja blogga. Jag tror att han tyckte att jag skulle ägna mig åt något som håller huvudet igång.

HÖG TID

Nu när jag har skrivit om sommartid och om det ena vårtecknet efter det andra och till och med vädrat sommar kom jag just på att det faktiskt är hög tid att jag ersätter bloggens vinterbild av Lilla Solberga med sommarbilden, så det skall jag göra i morgon.

Den senaste tiden har Stora O och jag följt planeterna Venus och Jupiters färd på himlavalvet. Första gången vi tittade, för ca 10 kvällar sedan, kunde vi se den starkt lysande Venus till höger om Jupiter. Därefter förflyttades de båda planeterna successivt så att de så småningom såg ut att befinna sig rakt under varandra, d v s Venus överst och Jupiter underst, men då var det molnigt, så det fick vi inte uppleva. Det är över 20 år sedan detta fenomen inträffade senast. Ikväll befinner sig Venus till vänster ovanför Jupiter och månen "strax intill" Jupiter. I morgon kväll skall tydligen månen befinna sig intill Venus. Jag har fullt sjå med att kolla så att det jag skriver om planeternas och månens ställningar på himlen stämmer.

SOMMARTID

I natt inträder sommartid i vårt land och klockan vrids fram en timma. Den här stackars förlorade timman (eller timmen på göteborgska) kan enligt en artikel i DN rubba skör dygnsrytm och den rubbningen kan sitta i några dagar.

Tips från en forskare: Gå och lägg dig en kvart tidigare i fyra dagar. (Gäller både vuxna och barn.) och gå ut tidigt på morgonen och lapa solljus men, framför allt, njut av att sommaren är på ingång efter det att vi har hunnit glädjas åt våren.

Jag undrar just hur långt våren har kommit längre söderut, österut och västerut t ex i Tjeckien, Ryssland, USA och på Island? Alla rapporter är välkomna.

När jag förvärvsarbetade tyckte jag alltid att det var så jobbigt på våren när man förlorade en hel timma men det jämnade ju ut sig på hösten, då man gladdes åt en extratimma. Numera spelar det ingen större roll vilket. Alla timmar är lika värdefulla (även de förlorade,  bara man stiger upp tillräckligt tidigt) och timmarna ökar i värde allt eftersom tiden går.