HAR DU SVÅRT ATT HITTA RÄTTA ORDET?

Vi har en underbar poesibok av Bertil Svensson, som tidigare har varit lärare och skolledare i Göteborg och numera är pensionär. Boken, vars titel är "En dikt är ett skrin med en tanke i. Öppna det och släpp tanken fri!", fick stora O och jag av våra goda vänner M och M vid ett av deras besök hos oss.

Den lilla boken innehåller dikter av varierande slag. Den här tycker jag är rar, varför jag gärna delar med mig den till er:

Outsagt

Du söker rätta ordet som

skall säga att du tycker om

mycket, mycket, mera, mest!

Säg vilket ord är bäst?

Det ordet hittar du ej lätt.

Men man förstår dig ändå rätt,

om det får osagt dallra:

Du är min allra, allra ........

Det är många som inte kan få fram det rätta ordet men låt det dallra, det blir bra.

BRA FÖRFATTARTIPS!

Min samlarbok

Jag läste på farmorsbloggen, vars skribent, Katinka, befinner sig på Kanarieöarna för att i lugn och ro skriva på en bok. Med sig i bagaget har hon två böcker, "Konsten att döda" av Sören Bondesson, handbok i konsten att skriva kriminalromaner, och "Kapten Corellis Mandolin" av Louis de Bernieres för läsglädjens skull. En av Sören Bondessons rekommendationer är att samla på meningar för framtida bruk under passande rubriker, meningar man läst och hört men också de man kommit fram till själv.

Det tipset har Katinka tagit fasta på och det tycker jag också är en utmärkt idé, även om man inte har för avsikt att skriva en bok. Själv har jag ända sedan mina barn och barnbarn var små antecknat vissa saker de sagt för att inte glömma. Likaså har jag noterat andra uttalanden som jag tycker är minnesvärda. Senast häromdagen fick jag  följande "sanningspärla" av min svägerska att lägga till samlingarna:

"Motgång är ofta en förklädd vän. Möt den med tacksamhet för den ger dig styrka och klokskap".



BRÖLLOPSDAG

Lundby gamla kyrka

För fyrtiosju år sedan vigdes Stora O och jag i Lundby gamla kyrka på Hisingen i Göteborg och det firar vi lugnt och stillsamt hemma idag med mys framför brasan i kakelugnen, glögg och en god middag med vin. Bättre kan vi inte ha det.

Fyrtiosju år är lång tid och mycket har hänt under de åren. Det bästa vi har är våra två söner och deras familjer. 

SNIGELPOST

E-post, kommentarer på bloggen och facebook i all ära men inget går upp mot att få ett vanligt brev med posten. Särskilt nu för tiden när det händer så sällan. I brevlådan kommer ju nästan bara räkningar och reklam, ytterst sällan ett riktigt brev.

Fördelen med it-korrespondens är att det går snabbt och att man inte behöver väga, förse meddelandet med porto och därefter posta det. Quick fix!

Men det är en ren njutning när man hittar ett riktigt brev i brevlådan. Särskilt ett som man längtat efter och som har färdats långt. Jag brukar ha det liggande ett tag innan jag öppnar det, för att dra ut på njutningen. Häromdagen fick jag ett 6 sidor långt brev från en äldre engelsman som jag brevväxlar med. Han är mycket artig och håller på att det skall vara snigelbrev. Inlednings- och avslutningsfraser skriver han för hand. Tidigare skrev han breven i sin helhet för hand men har nu övergått till att skriva på dator. Nämnde jag att han var engelsman?

Jag har nu fått höra om hans och hans familjs förehavanden. De står mig alla nära och är egentligen min familj också, efter att jag har bott hos dem i USA i över ett år i min ungdom.Till min stora glädje skrev han att han planerar att komma och hälsa på oss nästa gång han reser till England för att besöka en av döttrarna. Han bor sedan ungdomsåren i Amerika och  är hjärtligt välkommen närhelst det blir av.

Kära vänner på blogg, e-post och facebook, tro för all del inte att jag inte uppskattar era kontakter, för det gör jag verkligen. Men, håll med om att det är något särskilt med ett brev som kommer med posten. Kanske för att det händer så sällan?

FÖRSTA ADVENT

Stora O och jag önskar alla en riktigt lugn och skön Första Advent, trots att det mer eller mindre stormar utomhus.

I min ledighetskalender från 2005 står att läsa att Advent är en förkortning av Adventus Domini, som betyder herrens ankomst.

Idag är det också Thanksgiving Day i USA, som är en stor familjehögtid där.

ADVENTSFIRANDE MED ÄGGOST

Lyckad äggost

I tio ärs tid har vi firat första advent tillsammans med våra grannar och vänner. Det har blivit en tradition som inte någon av oss vill vara utan och som vi upplever som början på julhögtiden. För oss som anordnar det hela är det faktiskt riktigt bra, för på så sätt kommer vi igång med förberedelser i god tid och tiden fram till jul blir därför lugnare på något vis.

I år firade vi på grund av olika anledningar redan dagen innan, alltså idag, lördagen den 26 november, men det gick bra det också. Förutom den sedvanliga glöggen med pepparkakor, russin och mandlar bjöd vi västgötarna på äggost, en rätt som vi lärt oss att älska när vi bodde på Tjörn. Jag har lagat äggost flera gånger, med mer eller mindre lyckat resultat men den här gången blev den riktigt bra och jag brände inte vid mjölken. Om man gör det smakar äggosten inte gott kan jag lova.

Receptet tog jag ur kokboken "Sveriges Nya Landskapsrätter" (ICA) och dubblade satsen eftersom vi var 11 personer.

Här kommer receptet ifall ni vill pröva. (Gäller för 6 personer.)

2 liter mjölk (3%)

6 ägg

2 dl filmjölk

1/2 dl socker

Gör så här:

Värm mjölken till 60 grader C.

Vispa ihop äggen med filmjölken. Vispa ner blandningen i den varma mjölken. Fortsätt att värma på medelvärme i 30-60 minuter tills den skär sig. Rör sakta då och då. Det är viktigt att mjölken inte kokar. Ta kastrullen från värmen, låt svalna med lock på ca 20 minuter.

Lägg en silduk/kökshandduk i ett durkslag (eller en äggostform med hål i).

Ös försiktigt upp ostmassan med en hålslev. Lägg först ett lager ostmassa, strö sedan över lite av sockret. Upprepa detta tre gånger.

Låt äggosten stå kallt några timmar (gärna över natten) tills all vassle runnit av.

Stjälp upp äggosten och servera med färska björnbär eller björnbärssylt.

Eftersom vi har en så vacker äggostform i trä, som en Tjörnbo har tillverkat åt oss, använde jag den förstås. Vanligtvis hänger den som en dekoration på köksväggen.

I vårt adventsfirande ingår också en tävling eller lek av något slag. Idag var utmaningen att besvara olika frågor som rörde julen. Alla fick pris, den som hade flest rätta svar ett något finare sådant.

När firandet var över såg vi våra vänner försvinna ut i novembermörkret, där marschaller och ljuslyktor lyste upp trädgården. Nu har vi firat första advent och kan se fram mot julen, men innan dess skall vi göra sylta och korv, för det tror vi inte att vi kan klara oss utan. Baka också, för det blev mycket vassle kvar efter äggosten att ha som degspad. Men, det är bara roligt!

SMÅSKOLAN FÖRR OCH NU

Tuppen som värpte

När jag tagit del av bloggen med namnet Rymdresan, som eleverna i en klass 2 tillsammans med sin lärare har startat upp, kan jag inte låta bli att imponeras och framför allt att glädjas för barnens skull. Gå in själva och se vad de har för sig. Första temat är rymden och barnen berättar med ord, teckningar och film vad de undrar över, vad de tror och vad de kan när det gäller den stora, oändliga rymden. Jag kan föreställa mig att de tycker att de är med på ett riktigt häftigt äventyr genom detta projekt.

Det var inte utan att jag gärna skulle ha varit en liten åttaåring och ha en så engagerad och inspirerande lärare men det går ju inte. Jag började istället fundera över om jag själv hade upplevt något riktigt roligt och spännande i småskolan, men trots att jag är ganska bra på att komma ihåg gick det trögt.

Vi hade roliga timman på lördagar men jag minns bara att vi sjöng och framförde små sketcher. Högläsning också, förstås, och ibland lyssnade vi på ett radioprogram. Trevligt men inte så kul att det satt några speciella spår i minnet.

Så hade vi ju bokstavsplanscherna, planscher i A4-format för varje bokstav, som hängdes upp på väggen vart eftersom bokstäverna lärdes in. Dessa planscher fick hänga uppe hela terminen, eller kanske till och med hela läsåret ut.

Att få följa med till materielrummet och hämta stora planscher på växter och djur som förvarades där var roligt, Sedan berättade fröken om motivet på planschen  för oss.

Läseboken med tuppen uppflugen på en kista på framsidan minns jag också med glädje. Förutom att det fanns mycket intressant att läsa i boken var den spännande, för ibland, om man hade varit flitig med läxläsningen eller om man fyllde år, hände det att tuppen hade värpt under natten. Oftast låg där en liten peng i boken men jag minns särskilt när tuppen hade värpt ett vackert, skotskrutigt hårband. Då blev jag glad. Värpandet hade ju skolan inget att göra med förstås, och tur var väl det, för tuppar värper ju faktiskt inte!

När jag summerar mina minnen från lågstadiet står de sig ganska slätt mot allt spännande och intressant som skolbarnen idag får vara med om. Det har ju hänt så mycket sedan jag gick i småskolan främst inom teknik och pedagogik. Men dessa förändringar förslår ändå inte om det inte finns en engagerad och fantasifull lärare med i bilden.

Än en gång, gå in på Rymdresebloggen och se vad dessa åttaåringar har åstadkommit med hjälp av sin fröken genom att klicka här.