Farmor, mamma, pappa cch jag i Skalhamn 1942
Det jag nu skall berätta är egentligen inte av allmängiltigt intresse men, eftersom jag skriver om allt mellan himmel och jord på den här bloggen, blir det ibland också om händelser från min barndom. Jag har tidigare skrivit om hur det var när jag var hos min mormor i Västergötland och så här hade vi det när vi besökte farmor i Bohuslän. Dessa vistelser har säkert gjort att jag känner mig väl hemma i båda dessa landskap med helt olika natur.
Min farmor bodde på äldre dagar hos min faster och farbror i Skalhamn strax norr om Lysekil och dit åkte vi varje sommar när jag var liten. Det var inte bara min familj som hälsade på, utan många släktingar samlades där. Faster Svea och farbror Oskar hade ett stort hus och min farmor bodde i en lägenhet på övervåningen. Där brukade vi kinesa i små rum med snedtak, som användes som extra sovrum när farmor hade gäster. Annars tjänstgjorde de som klädkammare och förråd.
Min faster och farbror hade en stor trädgård och en stor angränsande strandäng som ledde ner till vattnet, en vik som gick in från Skagerack. På denna strandäng drev de en campingplats som på den tiden inte var så mycket mer än en äng dit familjer återkom år efter år. Farbror Oskar, som var stenhuggare till yrket, stod för skötseln av campingplatsen och han var bekant med alla gästerna, Vid infarten till campingplatsen fanns en liten kiosk där man kunde köpa lite av varje och där turades mina äldre kusiner om att vara försäljare.
Det var i den här viken, lite längre ut där vattnet var djupare, som jag lärde mig att simma. Platsen kallades för Vällingepall och pappa höll mig under hakan tills jag kände mig redo att simma själv. På den här platsen kunde man också skörda ostron och det gjorde vi ibland. När jag hade lärt mig att simma ville jag alltid bada vid Vällingepall, för det var mycket roligare än inne i viken där vattnet var grunt.
Somrarna i Skalhamn var härliga och när jag tänker tillbaka på dem var alla dagar soliga. Det var de naturligtvis inte men man minns säkert de vackra dagarna bäst. Oftast var vi flera kusiner och kusinbarn som lekte tillsammans. I berget intill huset hade stora stenblock huggits ut, kanske när huset byggdes, för det hade en hög grund av stora rektangulära stenar. Fyrkantiga "rum" med klipphyllor hade bildats i berget och där lekte vi bland annat affär. Varorna vi sålde kom från naturen, Jag kommer ihåg att vi låtsades att maskrosblad var makrillar och att skräppornas frön repades av och blev till kaffe. Men det som mest har etsat sig fast i minnet är blåmaneterna. De stackars nässeldjuren skar vi nämligen i skivor och sålde som sylta!
Dörj
Ofta fick vi följa med ut och fiska. Farbror Oskar hade en bohuseka, som vrickades ut ur den lilla hamnen. Att vricka är att placera en åra i en fördjupning i akterspegeln på ekan och ståendes vricka åran fram och tillbaka. Det gör man för att manövrera båten där det är trångt. När vi hade kommit utanför piren roddes ekan på vanligt sätt med två åror, en på varje sida. Vi fiskade vitling, kolja, torsk och makrill, oftast med slagdörj, en vinda med rev och krok, som agnades med innanmätet i blåmusslor eller spirr. För det mesta behövde vi inte vänta länge förrän det nappade och fiskarna halades in, så vi barn upplevde aldrig fisketurerna som långtråkiga. Tvärtom. Om jag blev sugen när vi var till sjöss, brukade jag stoppa i mig en och annan rå blåmussla, för jag tyckte att de var goda. När vi sedan kom tillbaka efter att ha fiskat makrill hände det att fisken röktes och det gick till så att den, efter rensning, stoppades med dill i buken, virades in i smörat papper och utanför det tjocka lager med tidningspapper, varpå paketet lades på glöd. Den rökta makrillen var himmelskt god och god var den också stekt och inkokt. Så var också den nyfångade, stekta vitlingen. Mums, det vattnas i munnen när jag tänker på det.
Min faster och farbror var mycket gästvänliga mot oss "stadsbor" som invaderade deras hus en tid på sommaren. Även om vi bodde hos farmor på övervåningen var vi ju ändå överallt. Som barn reflekterade jag aldrig över detta, för det rådde alltid god stämning, men nu är jag glad för att de vuxna hade vett på att hjälpa till. Pappa och hans bror, farbror Jean från Stockholm, målade t ex huset och utförde andra aktuella göromål som kompensation för att vi fick gästa dem.
På kvällarna samlades alla utom farmor för att umgås och spela kort. Farmor var förmodligen trött och behövde vila men hon hade lärt sig att kortspel var av ondo och ville nog inte vara med av den anledningen också. Å andra sidan vet jag att hon hade en egen kortlek som hon använde till att lägga patiens med i smyg, och, inte nog med det, hon tände emellanåt en cigarr som hon lade på ett tefat för att det skulle lukta herre i huset. Men både kortlek och cigarrer gömdes noggrant undan, så att inte prästen, om han skulle råka komma på besök, skulle få syn på "synden".
Min farmor, som hade fött nio barn, satt mest och handarbetade, för det tyckte hon om och det kunde hon gott unna sig efter de strävsamma åren när barnen var små. Bland annat broderade hon tavlor och i mitt barndomshem hade vi en stor tavla med en fiolspelande zigenarpojke under ett träd som hon hade sytt. Tavlan finns fortfarande kvar hos oss men den är inte upphängd. Farmor var lite kokett och hade ofta papiljotter i håret, för hon var noga med att vara fin. I hennes vardagsrum kommer jag ihåg att det bl a fanns en gammal soffa med virkade dukar som skydd på armstöden, en chiffonjé och ett golvur. Dessa kan jag tydligt se framför mig, men där fanns förmodligen bord och stolar dessutom.
Hamnen i Skalhamn
Åter till nöjena. I den lilla hamnen fanns en enda fiskebåt som hette "Fågeln" med beteckningen LL för Lysekil. Fiskelaget hade en sjöbod som på lördagskvällarna förvandlades till danslokal, som de flesta i det lilla samhället begav sig till, unga som gamla. Där bjöds på levande musik, fiol och dragspel, och glädjen stod högt i tak medan dansen tråddes. När jag blev lite äldre fick jag kamrater vars pappor var delägare i och arbetade på "Fågeln". Dessa bekantskaper medförde att jag, tillsammans med dem, fick gå ombord och dyka ner i hamnbassängen från högsta punkten i fören. Det var pirrigt men roligt. Spännande var det också att leka "Sanning och konsekvens" i kajutan.
"Sotefjorden"
Utöver "Fågeln" var det bara "Sotefjorden", en kombinerad passagerar- och lastbåt, som anlöpte den lilla hamnen, förutom mindre båtar förstås. "Sotefjorden" trafikerade Skalhamn, dagligen tror jag, en gång på väg söderut mot Lysekil och en gång på väg norrut. Det var intressant att se om någon skulle stiga av eller på och vilka varor "Soten" förde med sig. "Sankt Erik" var en större och finare båt som vi någon gång reste med från Göteborg till Lysekil. Den anlöpte inte Skalhamn. Ibland när vi satt i ekan och fiskade passerade "Sankt Erik" och vi fick hålla i oss ordentligt, för då gungade farbror Oskars bohuseka rejält.
Det finns mycket mer att berätta om somrarna i Skalhamn, till exempel att man handlade i Koperativa, byns enda affär i folkmun kallad "Koppra", att jag där körde moped första gången, att jag fick se min kusin och hennes man köra iväg på motorcykel med sin förstfödde i barnvagn i släptåg (visserligen var farten låg - men ändå!) och att en dansk konstnär som hette Anker målade tavlor i hamnen varje sommar. Men nu sätter jag punkt. Punkt.
