BLICKEN, PILEN, FILEN

Volvo med "gök" på taket.

Detta skall inte bli någon recension av romanen Blicken, pilen, filen av Dorthe Nors som jag just har läst, utan istället handla om de minnen som dök upp i samband med läsningen.

Min första association infann sig i samband med att romanens huvudperson, en inte helt ung kvinna, hade svårigheter med att lära sig att växla när hon tog körlektioner, beroende på att hennes kvinnliga körlärare var så upptagen av att tala om sitt eget liv, att hon skötte växlingen åt eleven. Jag kom då att tänka på att jag faktiskt hade varit med om en hel del i samband med bilkörning under årens lopp, och på tal om växling gick mina tankar först till ett tillfälle i början av 60-talet, då jag med färskt amerikanskt körkort fick låna en halvautomatisk bil av en äldre dam. Efter att ha fått noggranna instruktioner om hur jag skulle växla upp manuellt och att nedväxlingen sköttes automatiskt (eller kanske det var tvärtom) och förmaningar att vara försiktig då en "unarmed" man hade rymt från ett fängelse i närheten, kom jag till slut iväg. Körningen gick bra. Jag kan inte erinra mig några som helst bekymmer med växlingen och när det gällde den förrymde fången, tänkte jag i min enfald och ungdomliga okunskap att en person utan armar kan väl inte vara så farlig.

Mitt första körkort tog jag i Connecticut, USA. Jag hade bara varit där en mycket kort tid och körläraren tyckte nog synd om mig, för jag fick både frågor och svar att läsa på. Häftet var ganska tunt, så teorin var inte särskilt betungande. Det var inte heller körningen. Första halvtimman fick jag övningsköra i en park, andra i en stad och den tredje halvtimman körde jag upp. Om det var manuell eller automatisk växellåda kommer jag inte ihåg, men däremot hade man konstigheter för sig när man skulle svänga eller stoppa. Dessa manövrar markerades med handrörelser. Man skulle helt enkelt genom nedvevat bilfönster sticka ut armen och antingen med ett utsträckt pekfinger, en cirkelrörelse med hela handen eller en uppsträckt hand markera vänstersväng, högersväng eller stopp. Jag antar att alla bilar var utrustade med körriktningsvisare på den tiden, men tydligen skulle man lära sig detta märkliga sätt i körskolan ändå. Det användes säkert bara sommartid, för jag har inget minne av att jag sett några blåfrusna armar sticka ut genom bilrutorna på vinterhalvåret.

Mitt första körkort.

Även här hemma hade vi då annorlunda körriktningsvisare än de som vi idag kallar blinkers. Pilarna, som fälldes ut från "skåror" i sidorna på bilkarossen, är de första jag minns. De brukade vara orangefärgade och hade belysning, för annars skulle de ju inte ha synts när det var mörkt. Sedan kom blinkers. Volvo hade en bilmodell med 

s k "gök" på taket. "Göken" hade ett blått, fast sken i mitten och beroende på åt vilket håll man skulle svänga blinkade ett gult ljus på endera sidan. Denna färdriktningsbeskrivning får Stora O stå för, för hans familj hade just en sådan bil, som de kallade för "den gröna demonen". (Se bilden.)

Nu slutar jag resan i minnenas värld för den här gången med att konstatera att det inte bara är på barn och barnbarn man ser att tiden går, spegeln borträknad. Det gör man också genom att tänka på bilkörning förr och nu. Helt klart var det mycket enklare i ungdomens da´r, då man inte hade några som helst problem vare sig med körriktningsvisare, växlingar eller, framför allt, filer.

Jag passar samtidigt på att gratulera vårt barnbarn, H, som nyss klarade sitt körkort på första försöket. GRATTIS, GRATTIS - bra jobbat!

Kanske, kanske återkommer jag till när jag tog mitt andra körkort här hemma i Sverige. Det gick faktiskt ganska annorlunda till, men det är ju så länge sedan så det är säkert preskriberat vid det här laget.