Vy över Grand Canyon.
Den här påsken blev inte som vi hade tänkt oss. Idag var vi bjudna att fira påskafton hos A, M och J på Tjörn, vilket vi verkligen hade sett fram mot, men denna inbjudan fick vi tyvärr lämna återbud till på grund av att Stora O och jag har fått influensa. Inte nog med att vi är ledsna för att vi inte kom iväg till Tjörn, är det också rent bedövligt att inte kunna vara ute när det är så soligt och fint väder.
Vad hittar man på då istället? Löser korsord och sudoku, förstås. Innan klockan slagit 12 hade jag löst fyra korsord. Antingen börjar jag bli bra på det eller också var korssorden lätta. Boken jag håller på att läsa, Människohjärtat, den tredje boken i den kritikerrosade trilogin om pojken av Jón Kalman Stafánsson, vill jag spara tills jag lagt mig ikväll.
Genom en hälsning från Grand Canyon, där vänner till oss firar påsk år, fick jag idén till det här inlägget, vilket gav mig anledning att födjupa kunskaperna om detta naturfenomen. Som av en händelse hittade jag följande uppgifter i en artikel i Kvällsstunden (Veckotidningen för hela Sverige), som våra före detta grannar så omtänksamt lagt i vår brevlåda igår:
Grand Canyon, ravin som Coloradofloden skapat under flera miljoner år, är 440 km lång och sträcker sig från Utah genom norra Arizona till Nevada. Ravinen är som bredast 30 km och som djupast 1 600 m. Det är Coloradofloden själv med tillflöden som skapat Grand Canyon, en process som enligt geologerna startade för fem till tio miljoner år sedan.
I slutet av 1700-talet upptäckte fader Tomas Garces Havasupaiindianerna, som levde i botten på ravinen. Ännu idag lever indianer här på ravinens botten, helt avskilda från omvärlden i en sidoravin som heter Havasu Canyon. De är de mest isolerade av alla nordamerikanska indianer och transporter och postgång till och från de vitas samhälle på sydranden utförs av åsnor.
Utav de två miljoner människor som årligen besöker Grand Canyon är det cirka 190 000 som tar sig ända ner till Coloradofloden i botten av ravinen. Dit kan man antingen ta sig till fots eller hyra en mulåsna, som är det vanligaste färdsättet. Vill man se mer av nationalparken kan man vandra Kaibableden, som slingrar sig ned till botten och över floden via en hängbro och vidare upp till ravinens nordsida. Även en dagslång fotvandring kräver noggranna förberedelser i ett område med så stora klimatväxlingar. På vintern kan snön ligga djup uppe på ravinens kant medan det i botten samtidigt kan vara otroligt varmt.
Djur som artikeln omnämner är två ekorrarter som lever på var sin sida om Coloradofloden, Kaibab- och Albertekorrarna, som tillhör de största och vackraste ekorrarna i hela Nordamerika. Andra arter som förekommer nere i ravinen är ormar, ödlor, skorpioner och den vackra åsnehjorten som finns utbredd över hela området.
Trots att erosionen fortsätter hela tiden kommer, enligt atikelförfattaren Bengt Klasson, Grand Canyon alltid att förbli det mest fantastiska natursceneri skapat av naturen själv, som en människa någonsin kan få se på vår jord.
Efter den här "djupdykningen" i Grand Canyons historia är det dags för trekaffe, för matlusten har inte avtagit nämnvärt trots influensatider, vilket vi tar som ett gott tecken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar