Jag uppskattar mer och mer att rensa i grönsakslandet. Har upptäckt att arbetet ger egentid och tid för kontemplation. Om det är vackert väder vill säga, för inte vill man ligga på knä ute i ruskväder. Förr om åren har jag visserligen tyckt om att så och gjort så av hjärtans lust, trots att Stora O bett mig låta bli, eftersom jag har varit måttligt road av att rensa. Då, för några år sedan, kunde vi inte se de små grönsaksplantorna för allt ogräs och skörden blev givetvis därefter.
Hela förmiddagen idag rensade jag i grönsakslandet och medan jag gjorde det kom jag att tänka på en klok äldre man i Vermont, som i en årsredovisning för gårdens jordbruk i mitten av förra århundradet skrev "människor kan inte äga land, land äger människor". (Citat från en dikt av den aboriginska författaren S. Knight, som summerar aboriginernas inställning till liv och tänkande.) Jag tyckte då, och tycker nu, att det var/är fint att skriva något så filosofiskt i en årsredovisning. Fast jag måste erkänna att under perioden när jag tyckte att rensning bara var av ondo, kunde det hända att jag i mitt stilla sinne gav tanken att "land äger människor" en helt annan innebörd, nämligen att man verkligen var fånge i grönsakslandet om man ville ha ordning på det.
Men, så är inte fallet nu. Idag, medan solen värmde min rygg och jag funderade på både det ena och det andra, infann sig istället glädjen över att jag rensade klart hela landet och, framför allt, över att det blev så fint.
Att känna sig belåten och se fram mot goda och nyttiga ekologiskt odlade grönsaker är härligt och att land äger är helt klart, både i den ena och andra betydelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar