Igår satt jag på altanen och "fransade om" en trasmatta som jag hade klippt av för att det gått hål på den. När jag höll på med detta tids- och tålamodskrävande arbete tänkte jag först: "Nu är jag riktigt gammal, för det är väl inga yngre människor som håller på med sådant." Men, efter att ha tänkt ett varv till, var det inte gammal jag kände mig, utan mer att jag är previlegierad som har tid att sitta i solskenet och i lugn och ro "fransa om" och samtidigt lyssna på "Sommar i P1" med Erik Haag. Anledningen till att jag inte ville kassera den trasiga mattan berodde främst på att min svärmor har vävt den till oss och valt ut de vackra blå, grå och vita trasorna.
Jag har fler minnen förknippade med trasmattor. När våra barn var små tillbringade vi varje sommar en tid i Stora O:s föräldrars sommarstuga vid Vänern, och det jag tyckte allra bäst om med vistelserna där var när jag skurade trasmattor på bryggan med solen gassande på ryggen. Det var avkopplande samtidigt som jag gjorde nytta och dessutom luktade det så gott av såpan.
Ett annat minne som är förenat med mattor, kommer från min barndomsväns hem. Där var man noga med att mattfransarna skulle ligga rakt och barnen i familjen fick ofta kamma fransarna. Det tyckte jag var märkligt, för franskamning är inte något jag minns från mitt eget hem.
Medan mina tankar är kvar i barndomen kan jag berätta om Wiltonmattan i vardagrummet hemma, som min bror och jag använde som brottningsmatta när vi kände för att ta en match. Då ställde vi upp oss i var sitt matthörn och därefter började "brötandet" tills någon fick se sig besegrad. Samma matta kom också till användning när vi lekte kåldolmar och rullade in oss i den.
Till Stora O:s och mitt första hem i Glöstorp på Hisingen hade en dam från Grästorp vävt ett par rejäla mattlängder i rosengång. De var så fina tyckte vi. Den ena passade väldigt bra i hallen på vår nya, fräscha lägenhet och den pryder idag ett av rummen på övervåningen i Prästgården i Eriksberg. Väl bevarad efter nästan 50 år.
Mycket speciell är vår "tomtetrasmatta" som en snäll och god vän har designat och vävt till oss. Den tar vi, av naturliga skäl, bara fram till jul och den är vi så rädda om att den inte får ligga på golvet utan istället pryda en stol i hallen.
Det är märkligt hur en trasig matta kan få tankarna att flyga iväg så här, och ändå var det inte någon flygande matta som jag "fransade om" medan jag lyssnade på sommarprataren den 9 augusti 2013. Tur att det var en vanlig trasmatta, annars vet ingen vad som kunde ha hänt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar